När man ber till sina änglar
Under några hektiska dygn i mitt liv, där allt tog tvärstopp, energin slutade flöda, drömmarna försvann och lusten till att vilja var som bortblåst. Så bad jag till mina skyddsänglar. På riktigt. Jag gjorde de!
Jag bad om att få nåd. Jag bad om att få en gnutta tillrättavisning i livet igen. Jag bad om att få må bra.
Vet ni. Igår va jag på ett möte som kommer göra förändring i mitt liv. De va ett möte där jag inte trodde jag hade en chans att få de nya liv som detta innebär. Jag tänkte för mig själv "varför skulle de nånsin gå bra för min del?".
Men de gick.
Drömmen jag haft under en period nu. Den kommer gå i uppfyllelse. Och jag tänker dela med mig utav den. Nu. Till er.
Jag ska genomgå en gastric bypass operation.
Efter mötet igår sa dom att man skulle hem och fundera och sen höra av sig.
Jag åkte till min mamma. Diskuterade för -och nackdelar. Men jag har sedan en lång tid, redan bestämt mig. Jag ringde till sjuksköterskan på mottagningen. Och nu står jag uppskriven på en väntelista. Antingen blir jag opererad innan eller efter jul.
Ni som inte känner mig vet nog inte att jag lidit av övervikt sedan många år tillbaka (hela mitt vuxna liv). Och jag går bara upp mer och mer i vikt varje år som går.
Och ni som tror att de här är av ren lathet. Ni kan sluta läsa.
Efter en GBP operation så måste man genomgå en stor förändring. Och jag känner att jag redan nu är påväg till en stor förändring. En förbättring. Så jag ser detta som ett verktyg till hjälp. Och att inte oroa sig för att tappa kontrollen. Vilket jag gjort i aaaalla dessa år!
Har ni frågor. Ställ dom!
Varför jag kanske inte gjort nått åt saken innan? Hur jag kan låta en "frisk" kropp genomgå en sådan stor operation? Undrar ni nått. Fråga!
Jag är iaf så sjukt glad över detta. Och de hoppas jag att ni också är, för min skull.